Bland de bästa av djur

Jag gillar skogen och skogen har bra djur så ibland  istället för att surfa fluffiga katter när jag känner mig mosig gillar jag att surfa sånthär. Jag vill också ha en kelig uggla och jag älskar att den ser sådär lömsk ut på slutet.

Killar gör sånt, man måste vänja sig

Ett sorts argument jag inte kan köp är de av typen ”det bara är så”, oftast använt på barns beteende. Pojkar får härja över flickor och det gör man inget åt för att ”de är så, pojkar gör så.” Flickor får ha mindre lekvänliga kläder och förväntas vara ordentligare för att ”de är ju såna.” 

Jag har dragit osmakliga skämt om den här typen av tankar förut och hur det skulle låta i vuxen ålder. ”Ja, det är klart han pucklar på frugan men män gör ju sånt”, ”Jaha, hon surfar barnporr men kvinnor är ju såna”. Det blir absurt.

Men det här är uppenbarligen inte ett skämt, det finns på riktigt de som tycker att samma lama ”för att de är så”-argument får följa med bortom dagistiden och konsekvenserna ökar ju med åldern.

Ajour skriver i en artikel idag om en kvinnlig gymnasieelev som har blivit våldtagen en gång och ytterligare en gång blivit utsatt för ett våldtäktsförsök av samma kille i hennes skola. 

När hon berättar det här för rektorn får hon svaret att ”Du kan göra en polisanmälan om du vill, dock så är detta inte ett prioriterat fall för att det inte är ett grovt brott som begåtts.” Nä det är ju inte så allvarligt att en kille har utfört en och försökt sig på en till våldtäkt innan han ens gått ut gymnasiet?! 

Och det måste ju kännas kul för tjejen att få höra rakt upp i ansiktet att man inte kommer ta henne på allvar, att det knappt är värt att anmäla och att hon inte är prioriterad för att det här var ju inte så farligt. Hur fan tänker sig rektorn att våldtäkter skulle minska om folk som faktiskt vågar sket i att anmäla? 

Men rektorn verkar inte tro att de kommer minska, vidare säger hen ”killar gör sånt, man måste vänja sig”. Här satte jag i halsen. Tjejen ska ha protesterat och menat att det inte är acceptabelt. Enligt anmälan ska rektorn då ha svarat: ”Nej, det är det inte, men sådant sker i samhället.” Och vi ska låta det hända?

Eländet slutar inte här, enligt en vän till tjejen ska en lärare ha menat att ”hon har satt sig i den här situationen själv” och tjejen har inte fått ut sina betyg trots överenskommelsen att hon kunde stanna hemma från skolan en tid. HUR har hon har dragit det på sig själv? Kvinnor får skylla sig själva för att de är kvinnor, de gör sånt? Eller va?! Jag vet inte vad den här tjejen hade för förhållande till killen tidigare, om hon brukade gå förbi honom iklädd annat än burka eller ifall hon gillar att ligga runt lite var stans och det gör väl för fan ingen skillnad? På riktigt, jag förstår inte, hur drar hon det här på sig själv? Hur tänker man. Hon är tjej, hon drar det på sig själv, tjejer gör sånt. Va?

Det framgår inte om rektorn är kvinna eller man men verkar i vilket fall vara en mycket sorglig och uppgiven figur. Eller så var det bara en jävligt obekväm sanning till en ung tjej, det här är inte ett prioriterat fall för att du tillhör inte ett prioriterat folk. Du kommer fortsätta behandlas som skit, och du kommer förväntas klandra dig själv för det, det bara är så.

Läs Ajours artikel här.

Hälsning till Kung Bore

Enligt dagens Metro har det inte varit såhär varmt såhär långt in i November sedan man började mäta temperatur 1859.

Höst, det har varit fantastiskt men det är tid att säga hejdå. Snö, du välkomnas med öppna armar.

Tavlan visas just nu på Nationalmuseums utställning De fyra årstiderna.

Inbjudan till en stunds avprogramering

Turteatern är min nya älskling i kultursverige och för exakt en vecka sedan, 7:e November hade pjäsen om Valeria Solanas SCUM-manifest premiär. Detta tog hus i helvette i nyagamla antifeministiska kretsar. Inte bara hos tokar som Pär Ström och Pelle Billing utan även hos det så kallade ”verklighetens folk” som har gått man ur huse och bildat en facebookgrupp. Gruppen heter ”Nu räcker det!” och jag instämmer, om än bara i namnet. 

Om man inte är bekant med Valeri Solana så är snabbfaktan att hon mest är känd för att ha skjutit och nästan dödat Andy Warhol. Hon har skrivit SCUM-manifestet som förlängt och halvbra översatt står för ”Sällskapet för att skära upp män” eller ”Sällskapet för att skärskåda män” – en ordvitsig poäng som det sällan reflekteras över trots den stora skillnaden i betydelse. Solanas är en galning till feminist men hon har några mer rumsrena poänger, hon menar att det finns ett patriarkat och att till följd av att män länge har haft makten är de mer ansvariga för diverse strukturer som finns i världen.

I Turteaterns föreställning får de kvinnliga åskådarna sitta på guldkuddar och bjudas på godis medan männen sitter på vikstolar med en lampa i ögonen och får lyssna på Solanas grova förolämpningar av deras könstillhörighet. Turteatern menar att det finns så många stora manliga tänkare som har sagt så mycket dumt om kvinnor som grupp att det kanske för en gångs skull vore vettigt att lyfta fram en av få kvinnor som gjort samma sak. 

Det ”Nu räcker det! ”ställer sig emot är en massa saker, denna uppdelning av sittplatser bland mycket annat och det är ganska uppenbart att det är många som har missat poängen. Kan det kanske vara så att Turteatern gör en sån här tokig särbehandling utefter kön just för att påvisa det tokiga i att göra en särbehandling efter kön över huvud taget? 

"Nu räcker det!" får det att framstå som att det är ett generellt samhällsproblem att män förtrycks. Men är inte hela pjäsen ett experiment i maktordning? Om vad som händer om vi gjorde tvärt om?  Det blir upploppsstämning uppenbarligen, Turteatern har lyckats.

Jag uppmanar alla som har tröttnat på att våra söner ska behöva stå ut med all

smutskastning och nedtryckade att ta ställning! Det är dags att agera!” / Nu räcker det!
 

På Turteaterns hemsida kan man läsa att de med pjäsen vill erbjuda ”En hjärntvätt som ska tvätta bort den redan existerande hjärntvätten”, vidare ”Detta är naturligtvis provocerande. Och det är precis det som är meningen. Vi vill skapa diskussion. Inte säga sanningen. Poängen med vår föreställning är att man som publik tvingas till ett eget reflekterande.”

Ja, och det är uppenbarligen här som de mysiga antifeministiska männen går bet. Det egna reflekterandet fastnade i en försvarsmekanism. Jag kan inte ta deras åsikter som annat än pladder från män som inte klarar att bli ifrågasatta.

Hur som helst kommer de ha en demonstration emot pjäsen och framförallt emot faktumet att man har valt att visa den för gymnasieelever. Utanför Turteatern (Kärrtorp) 21/11 från 18.30, jag tänkte vara där från ”fel” sida. Om man inte vill vara där för feminismen så kom för den fria konsten, eller tvärt om.

Läs mer på facebook ”Nu räcker det!”.

Glesbygdsdrömmar

Ibland kan jag börja dagdrömma om en liten stuga i norrland med bara skog och fjäll runt i kring. Jag skulle ha en stor hund och en liten katt  och det skulle alltid vara kargt och tyst. Jag skulle ha en väggklocka som väsnades med sin pendel och P1 skrålandes i bakgrunden hela långa mornarna. Jag skulle jämra mig över att behöva springa ut i nattmörkret och hugga ved för att kunna elda nästa morgon och jag skulle jämra mig ännu mer när ytterdörren hade snöat igen. Men jag skulle älska det. Jag skulle ha en ödmjuk bil att ta in till närmaste stad där jag kunde ha ett stilla men kreativt jobb, handla kött slaktat i byn och låna om samma böcker om och om igen på biblioteket. Det skulle bli en riktig UnderbaraClara-idyll.

Jag skulle laga redig mat och ta hand om min mark. Hur jag skulle lära mig det här har jag ingen aning om men jag skulle förlita mig på vänligheten hos gamlingar, som är villiga att ge råd i utbyte mot några handtag när det behövdes. Jag skulle älska min man och jag skulle sätta mina barn i en liten lokal skola där alla kände alla och man visste precis vilken unge som skulle ha sig en avhyvling när det blev bråk. Jag skulle troligtvis bli religiös, jag skulle troligtvis gå upp i vikt och jag skulle troligtvis bli fruktansvärt uttråkad.  

Jag skulle hata att jämka mig med  glesbygdsnormen att det var klart att det var jag som skulle hänga tvätten, baka kakan och snyta barnen även de gånger jag inte alls hade lust med det. Jag skulle bli dåsig av stillheten i skogen, jag skulle sluta rädas djuren där och jag skulle se skördetid som en börda snarare än en fröjd ett par vårar in i min dagdröm. Jag skulle facebooka mig bort och se foton på mina vänner ute på fest, på gallerier och restauranger. I flådiga kläder och miljöer. Och hur vacker än skogen än må vara så skulle jag önska att jag var hos dem istället. I farten och flärden och staden där det hände något. Där livet hände, skulle jag tänka. Jag skulle fördöma glesbygden och dagdrömma om allt det jag har idag. Jag är ju så medveten om det, men drömma gör jag likväl och det är väl inte direkt något fel med det.

I frånvaro av gud

Jag funderar väldigt mycket på religion och tro. Jag är inte kristen och ser mig själv som någon sorts agnostiker av ganska vanligt slag i svenneskaran men jag tror att jag skulle må bra av att tro. Jag tror att jag skulle behöva det lugnet som jag inbillar mig skulle lägga sig över mig om jag var troende.

Jag känner ofta enorm tacksamhet för livet. Jag tittar på väder, på relationer mellan människor och hur årstider och år kommer och försvinner igen och hur vi förändras med dem. Jag har väldigt lätt för att bli upprymd av skönheten i saker och kan bara försvinna bort i tanken om att allt är så vackert konstruerat. Jag vet inte vad det är jag ser eller vad det är jag tror mig se men jag antar att jag, om jag var troende, skulle kalla det för gud eller guds verk. Det gör jag nog lite ändå i smyg även om jag inte vet vad det betyder.

Jag är uppfostrad till att tro att gud inte finns och jag tycker att kristendomen, som ligger mig närmast enbart av geografiska anledningar, innehåller en hel del som jag inte vill skriva under på. Så hur tacklar man det här med tro? Det känns främmande för mig att helt plötsligt börja tro på något. På Jesus eller jultomten eller vadå liksom? Nej, det kan inte funka så. Tro känns inte heller som något man kan testa. Som att köpa ett paket tvättmedel och konstatera efter ett par försök att det inte fungerade så bra.

Så hur gör man då om man ska hitta gud? Var börjar man leta? Eller letar man inte alls, hittar hen mig när det är dags? Om det är dags? Om hen finns över huvud taget? 

Varm hud och skrynkliga lakan

Är helt ihoprasad av förkylning. Har läst sagor i en hög filtar och pojkvänshud i några dagar, har blivit klappad på huvudet och druckit tre kannor te om dagen.

Det känns bra, jag börjar friska på mig och det kommer mer text snart.

Vill du ställa ut på Moderna?

Min favvoblogg vad det gäller konst och kultur, Const hos Rodeo, tipsade om att Moderna ställer ut folks vardagsbilder!

Jag tror att jag ska skicka in en bild från när min mor springer runt i solkiga fredagsmys-kläder men med värsta klackarna på och dammsuger. Känns lite lagom vardagsbisarrt.

Förövrigt blev jag lite kär i Carl-Johan De Geers fotomaskin i klippet. Man kanske borde bygga något liknande hemma för rumliga kvällar?

Direklänk till inskicket!

Metro: Ska du gå som hora eller madonna på halloween?

För det är ju de enda alternativen. Du måste ju vara snygg samtidigt.

Är vi inte less på det här nu?

Sexualiseringen av för unga tjejer är värre än mina rynkor

Jag har fått en lätt besatthet av Radio1 och mest Cissi Wallins program. Nyligen hade hon bloggaren Lady Dahmer som gäst och de diskuterade tjejtidningar och allt skräp som finns däri. En sak som de pratade om var den unga åldern på modellerna, att de är mycket yngre än tidningens målgrupp och mycket yngre än vad de ska porträttera.

Vi skiter för tillfället i hur jag som kvinnlig läsare påverkas av det här, det kan vi ta en annan gång, men jag frågar mig vad det här utseendet, i en sån roll, kan skapa för problem i övrigt.

Man visar bilder på tjejer som är typ 14 år i reklam och tidningar där de ska porträttera "tjejen som man vill vara", de ska vara snygga och sexiga. Man sexualiserar de här 14 åringarna på ett sätt som inte alls är sunt och jag tycker att det är de, de 14åriga tjejerna, som får betala ett jävligt högt pris för detta.

"Tjejen som man vill vara" är ganska ofta samma tjej som i manliga ögon förvandlas till "tjejen som man vill ligga med" och det här pubertala utseendet blir vad man lär sig är sexigt, vad man "ska" tända på. Väldigt få vuxna tjejer ser ut som de här tjejerna och väldigt få 14åringar är redo för den sexuella uppmärksamhet de får av män till följd av det här.

Jag var en tidigt utvecklad kvinna, jag var 1,70 lång som 13åring och rätt smal men med begynnande bröst. Män i åldern 25-40 som tog mig för äldre raggade ganska friskt och jag kunde inte värja mig alls för jag visste inte hur man gjorde. Även om jag sa hur gammal jag var, var det få som brydde sig och jag tyckte att det var fruktansvärt obehagligt.

13åringar idag ser inte ut som de gjorde när jag var 13 (jag är 23 idag = lastgammal). Jag vill minnas att jag fortfarande hade tröjor med typ lejonkungen, i alla fall hemma där man inte behövde skämmas för det på det prepubertala allt-är-pinsamt-sättet. 13åringar i dag ser mer ut som typ Kissie men jag har har svårt att tro att de flesta är så väldigt mycket mer kapabla nu än då att be någon slämmig man, nästan gammal nog att vara deras far, att dra åt helvette om han kommer för nära.

Jag tror att faktumet att vi sexualiserar ett så ung utseende bara ökar unga tjejer utsatthet. Jag tänker inte gå så långt som att hävda att det ökar sexualbrott och pedofili, för det har jag inga belägg för alls, men jag tror att det skulle kunna vara en risk.

Brottslighet med sexuella inslag har ökat, absolut har det alltid funnits och att mörkertalet har varit större förr men jag tror att man lurar sig själv om man inte tror på att den ökade sexualiseringen av ALLT påverkar sånna faktorer i samhället. Vi får sex upptryckt i ansiktet hela tiden och det är i form av dessa omogna tjejers kroppar. Det är de som tar de största konsekvenserna av detta och hur jävla schysst är det?

Jag är kär i Lilla Lovis

Jag läste idag att Lilla Lovis har släppt ny musik och blev själaglad!

Jag är lite kär i Lilla Lovis för att jag tycker att hon är så skitjobbig. Jag älskar gulligullet, naiviteten och att hon är så äcklig. Jag blir jätteprovocerad och det är underbart.

Lilla Lovis anspelar på någon sorts liten-flicka ideal men sjunger om att date-rape:a män, om mammaroller och att som tjej gör som man vill. Hon har en hel del feministiska undertoner och slänger dem i ansiktet på en. Sånna som Lilla Lovis behövs, det är så himla befriande. 

Har man inte sett något av Lilla Lovis tycker jag att man bör se den här först. Varning för känsliga eller pryda. Vill man länka sig vidare till fler videos och hennes nyare grejer kan man göra det här.

 Om man tycker att det här var intressant borde man se Kobras avsnitt om könsrock där Lilla Lovis är med. Man pratar bland annat om varför folk blir provocerade av henne och vilket behov den här typen av snusk-musik fyller. Och om att det kanske inte är så grovt och äckligt jämfört med all annan skit som händer hela tiden.

Om man är lat och inte orkar lyssna på hela diskussionen kan man spola till Lilla Lovis kloka ord som börjar 22 minuter in i programmet. Men det gör man ju inte, man ser ju allt. Heja allmänbildning! Titta här! 

Queerpersoner och grupptillhörighet

Jag  hade nyligen ett samtal om personer som identifierar sig själva som ”Queerpersoner” och huruvida detta är ett fungerande begrepp över huvud taget . Vännen jag diskuterade med menade att det blir felaktigt och motsägelsefullt  att definiera sig så eftersom att vara queer i mångt och mycket står för att vara utanför fasta roller. Om man kallar sig  ”queerperson” har man satt sig rätt rejält i en roll och är per definition inte alls queer. 

Här någonstans körde vi fast. 

Jag menar att i och med att hävda sig som en ”queerperson” så säger man egentligen bara att man inte förutsätter de fasta roller som finns och inte tar dem för mer normala än några andra. Man förutsätter inte att alla i ens omgivning är hetero, att de definierar sig utefter sitt  biologiska kön, att de lever monogamt osv. Ens egen sexuella läggning och de relationer man väljer att ha är irrelevanta i sammanhanget. 

Min vän menade att om man ska kunna bryta upp roller så kan vi inte skapa nya för att nå det, skapandet av queer som grupp stärker ”vi” och ”de”-känslan och det är kontraproduktivt för vad queer står för.

 Här menar jag att vi visst måste skapa dessa grupper i någon bakvänd ”Är ni inte mot oss är ni med oss”-anda. Jag säger inte att grupperna ska bestå, tvärt om önskar jag att vi kan ta bort dem så snart som möjligt men just nu behövs de. 

Om man inte som grupp kan peka på en större grupp och säga att det här tycker ”vi” som grupp att ”ni” som grupp gör fel, hur ska man då kunna uppmärksamma alternativ i större sammanhang? Det är inte som att existensen av grupper kommer försvinna för att några inte väljer att delta? Och valet att inte tillhöra en grupp är väl också ett val av en grupp även om man inte kallar den någonting?

Jag önskar också att alla var queera men det är inte så och man kan inte låtsas som det för då händer ingenting. Men hur går man tillväga? Jag förstår ju min väns resonemang. Idéer?

En dröm om Hotel Chelsea och fattiga konstnärer

Jag har en förkärlek till Patti Smith och speciellt romantiserar jag tiden hon spenderade med Roberth Mapplethorpe. Jag läste hennes bok "Just Kids" om åren i New York när hon och Robert växte upp och den är helt underbar. Ska man läsa en bok som fångar känslan av att vara ung och fri, om att vilja gå sina egna väger oberoende om vad man måste offra för att få göra det då ska man läsa den.
Den känns som destillerad ungdom och tro på att allt är möjligt, jag fascineras av att hon kan skriva så trots att hon är så mycket äldre nu, hennes känsla för att återuppleva tiden i ord känns väldigt äkta.

Det som jag gillar med hennes och Mapplethorpes relation är att den verkar så enkel, som syskon, platonisk och med samma mål och visioner. Jag tycker att det är intressant hur man kan leva så nära någon men utan att växa ihop för mycket, utkomsten av deras karriärer blev ju ändå så skilda menar jag.

Mapplethorps verk ställdes nyligen ut på Fotografiska i Stockholm men jag hann inte dit innan den tog slut.

En dokumentär om honom finns förövrigt just nu att titta på på svtplay, K-Special gör oftast de bästa dokumentärerna tycker jag. Patti är med och pratar en hel del men, dessvärre tyckte jag att de fokuserade lite för mycket på Sam Wagstaff, Maplethorps pojkvän och att de gav en väldigt elak bild av Mapplethorpe även om den nog i mycket är sant.

Vill man kolla på dokumentären kan man göra det här, den ligger uppe till 3:e November.

Ingen kan ha missat Ulyana Sergeenko och hennes sagolika kollektion. Men den är värd ett rop till. Den är det mest fantastiska jag sett på å så länge. Jag vill ha allt. Titta på kollektionen här och på henne här.

Kom frosta mina nätter

När hösten knackat på älskar jag att verkligen gå upp känslan av kyla, mörker, vemod och död. 

Jag älskar när vinden river mig i ansiktet och rufsar mig i håret, jag gillar när åskan skrämmer mig ur sängen och låter mig tända ljus istället för lampor och jag älskar regnet som slår på rutorna och håller mig hemma. 

Jag älskar färgerna på träden som vittnar om att ännu ett år är slut och att marken dör för att vakna först till våren. En praktfull rödgul lövfest som naturens begravning av sig själv.

Det är vackert tycker jag, hur årstiderna påminner oss om förgängligheten i allt, att allt tar slut och att det kommer en nya början, om och om igen. Det ger mig ett sorts lugn och känslan av att jag är en sån liten del i något så stort. Har jag sagt att jag älskar hösten? Åh, det är så vackert.

bildkälla