När hösten knackat på älskar jag att verkligen gå upp känslan av kyla, mörker, vemod och död.
Jag älskar när vinden river mig i ansiktet och rufsar mig i håret, jag gillar när åskan skrämmer mig ur sängen och låter mig tända ljus istället för lampor och jag älskar regnet som slår på rutorna och håller mig hemma.
Jag älskar färgerna på träden som vittnar om att ännu ett år är slut och att marken dör för att vakna först till våren. En praktfull rödgul lövfest som naturens begravning av sig själv.
Det är vackert tycker jag, hur årstiderna påminner oss om förgängligheten i allt, att allt tar slut och att det kommer en nya början, om och om igen. Det ger mig ett sorts lugn och känslan av att jag är en sån liten del i något så stort. Har jag sagt att jag älskar hösten? Åh, det är så vackert.
 |
| bildkälla |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar