Metro: Ska du gå som hora eller madonna på halloween?

För det är ju de enda alternativen. Du måste ju vara snygg samtidigt.

Är vi inte less på det här nu?

Sexualiseringen av för unga tjejer är värre än mina rynkor

Jag har fått en lätt besatthet av Radio1 och mest Cissi Wallins program. Nyligen hade hon bloggaren Lady Dahmer som gäst och de diskuterade tjejtidningar och allt skräp som finns däri. En sak som de pratade om var den unga åldern på modellerna, att de är mycket yngre än tidningens målgrupp och mycket yngre än vad de ska porträttera.

Vi skiter för tillfället i hur jag som kvinnlig läsare påverkas av det här, det kan vi ta en annan gång, men jag frågar mig vad det här utseendet, i en sån roll, kan skapa för problem i övrigt.

Man visar bilder på tjejer som är typ 14 år i reklam och tidningar där de ska porträttera "tjejen som man vill vara", de ska vara snygga och sexiga. Man sexualiserar de här 14 åringarna på ett sätt som inte alls är sunt och jag tycker att det är de, de 14åriga tjejerna, som får betala ett jävligt högt pris för detta.

"Tjejen som man vill vara" är ganska ofta samma tjej som i manliga ögon förvandlas till "tjejen som man vill ligga med" och det här pubertala utseendet blir vad man lär sig är sexigt, vad man "ska" tända på. Väldigt få vuxna tjejer ser ut som de här tjejerna och väldigt få 14åringar är redo för den sexuella uppmärksamhet de får av män till följd av det här.

Jag var en tidigt utvecklad kvinna, jag var 1,70 lång som 13åring och rätt smal men med begynnande bröst. Män i åldern 25-40 som tog mig för äldre raggade ganska friskt och jag kunde inte värja mig alls för jag visste inte hur man gjorde. Även om jag sa hur gammal jag var, var det få som brydde sig och jag tyckte att det var fruktansvärt obehagligt.

13åringar idag ser inte ut som de gjorde när jag var 13 (jag är 23 idag = lastgammal). Jag vill minnas att jag fortfarande hade tröjor med typ lejonkungen, i alla fall hemma där man inte behövde skämmas för det på det prepubertala allt-är-pinsamt-sättet. 13åringar i dag ser mer ut som typ Kissie men jag har har svårt att tro att de flesta är så väldigt mycket mer kapabla nu än då att be någon slämmig man, nästan gammal nog att vara deras far, att dra åt helvette om han kommer för nära.

Jag tror att faktumet att vi sexualiserar ett så ung utseende bara ökar unga tjejer utsatthet. Jag tänker inte gå så långt som att hävda att det ökar sexualbrott och pedofili, för det har jag inga belägg för alls, men jag tror att det skulle kunna vara en risk.

Brottslighet med sexuella inslag har ökat, absolut har det alltid funnits och att mörkertalet har varit större förr men jag tror att man lurar sig själv om man inte tror på att den ökade sexualiseringen av ALLT påverkar sånna faktorer i samhället. Vi får sex upptryckt i ansiktet hela tiden och det är i form av dessa omogna tjejers kroppar. Det är de som tar de största konsekvenserna av detta och hur jävla schysst är det?

Jag är kär i Lilla Lovis

Jag läste idag att Lilla Lovis har släppt ny musik och blev själaglad!

Jag är lite kär i Lilla Lovis för att jag tycker att hon är så skitjobbig. Jag älskar gulligullet, naiviteten och att hon är så äcklig. Jag blir jätteprovocerad och det är underbart.

Lilla Lovis anspelar på någon sorts liten-flicka ideal men sjunger om att date-rape:a män, om mammaroller och att som tjej gör som man vill. Hon har en hel del feministiska undertoner och slänger dem i ansiktet på en. Sånna som Lilla Lovis behövs, det är så himla befriande. 

Har man inte sett något av Lilla Lovis tycker jag att man bör se den här först. Varning för känsliga eller pryda. Vill man länka sig vidare till fler videos och hennes nyare grejer kan man göra det här.

 Om man tycker att det här var intressant borde man se Kobras avsnitt om könsrock där Lilla Lovis är med. Man pratar bland annat om varför folk blir provocerade av henne och vilket behov den här typen av snusk-musik fyller. Och om att det kanske inte är så grovt och äckligt jämfört med all annan skit som händer hela tiden.

Om man är lat och inte orkar lyssna på hela diskussionen kan man spola till Lilla Lovis kloka ord som börjar 22 minuter in i programmet. Men det gör man ju inte, man ser ju allt. Heja allmänbildning! Titta här! 

Queerpersoner och grupptillhörighet

Jag  hade nyligen ett samtal om personer som identifierar sig själva som ”Queerpersoner” och huruvida detta är ett fungerande begrepp över huvud taget . Vännen jag diskuterade med menade att det blir felaktigt och motsägelsefullt  att definiera sig så eftersom att vara queer i mångt och mycket står för att vara utanför fasta roller. Om man kallar sig  ”queerperson” har man satt sig rätt rejält i en roll och är per definition inte alls queer. 

Här någonstans körde vi fast. 

Jag menar att i och med att hävda sig som en ”queerperson” så säger man egentligen bara att man inte förutsätter de fasta roller som finns och inte tar dem för mer normala än några andra. Man förutsätter inte att alla i ens omgivning är hetero, att de definierar sig utefter sitt  biologiska kön, att de lever monogamt osv. Ens egen sexuella läggning och de relationer man väljer att ha är irrelevanta i sammanhanget. 

Min vän menade att om man ska kunna bryta upp roller så kan vi inte skapa nya för att nå det, skapandet av queer som grupp stärker ”vi” och ”de”-känslan och det är kontraproduktivt för vad queer står för.

 Här menar jag att vi visst måste skapa dessa grupper i någon bakvänd ”Är ni inte mot oss är ni med oss”-anda. Jag säger inte att grupperna ska bestå, tvärt om önskar jag att vi kan ta bort dem så snart som möjligt men just nu behövs de. 

Om man inte som grupp kan peka på en större grupp och säga att det här tycker ”vi” som grupp att ”ni” som grupp gör fel, hur ska man då kunna uppmärksamma alternativ i större sammanhang? Det är inte som att existensen av grupper kommer försvinna för att några inte väljer att delta? Och valet att inte tillhöra en grupp är väl också ett val av en grupp även om man inte kallar den någonting?

Jag önskar också att alla var queera men det är inte så och man kan inte låtsas som det för då händer ingenting. Men hur går man tillväga? Jag förstår ju min väns resonemang. Idéer?

En dröm om Hotel Chelsea och fattiga konstnärer

Jag har en förkärlek till Patti Smith och speciellt romantiserar jag tiden hon spenderade med Roberth Mapplethorpe. Jag läste hennes bok "Just Kids" om åren i New York när hon och Robert växte upp och den är helt underbar. Ska man läsa en bok som fångar känslan av att vara ung och fri, om att vilja gå sina egna väger oberoende om vad man måste offra för att få göra det då ska man läsa den.
Den känns som destillerad ungdom och tro på att allt är möjligt, jag fascineras av att hon kan skriva så trots att hon är så mycket äldre nu, hennes känsla för att återuppleva tiden i ord känns väldigt äkta.

Det som jag gillar med hennes och Mapplethorpes relation är att den verkar så enkel, som syskon, platonisk och med samma mål och visioner. Jag tycker att det är intressant hur man kan leva så nära någon men utan att växa ihop för mycket, utkomsten av deras karriärer blev ju ändå så skilda menar jag.

Mapplethorps verk ställdes nyligen ut på Fotografiska i Stockholm men jag hann inte dit innan den tog slut.

En dokumentär om honom finns förövrigt just nu att titta på på svtplay, K-Special gör oftast de bästa dokumentärerna tycker jag. Patti är med och pratar en hel del men, dessvärre tyckte jag att de fokuserade lite för mycket på Sam Wagstaff, Maplethorps pojkvän och att de gav en väldigt elak bild av Mapplethorpe även om den nog i mycket är sant.

Vill man kolla på dokumentären kan man göra det här, den ligger uppe till 3:e November.

Ingen kan ha missat Ulyana Sergeenko och hennes sagolika kollektion. Men den är värd ett rop till. Den är det mest fantastiska jag sett på å så länge. Jag vill ha allt. Titta på kollektionen här och på henne här.

Kom frosta mina nätter

När hösten knackat på älskar jag att verkligen gå upp känslan av kyla, mörker, vemod och död. 

Jag älskar när vinden river mig i ansiktet och rufsar mig i håret, jag gillar när åskan skrämmer mig ur sängen och låter mig tända ljus istället för lampor och jag älskar regnet som slår på rutorna och håller mig hemma. 

Jag älskar färgerna på träden som vittnar om att ännu ett år är slut och att marken dör för att vakna först till våren. En praktfull rödgul lövfest som naturens begravning av sig själv.

Det är vackert tycker jag, hur årstiderna påminner oss om förgängligheten i allt, att allt tar slut och att det kommer en nya början, om och om igen. Det ger mig ett sorts lugn och känslan av att jag är en sån liten del i något så stort. Har jag sagt att jag älskar hösten? Åh, det är så vackert.

bildkälla