Liljevalch vårsalong 2012

Årets vårsalong gav mer än jag hade väntat mig, men nytt var det inte. Inte heller var det en speglande stund av nuet utan mer som en blick på det som nyligen har varit. Något som är lagom lång tillbaka i närminnet för att inte pocka vår uppmärksamhet men ändå inte så långt att vi har tappat bort det i osorterade intryck.

Att hävda att vårsalongen kändes passerad menar jag inte som något dåligt. Bortom vintage och retro, alla trötta Mad Men-referenser och Formexmässans crescendo av ”tillbaka till naturen”-inredning känns ändå önskan om det beständiga som något väldigt specifikt för tidsandan just nu. Vad jag upplever som en rädsla för samtidens förgänglighet har vid sidan av nött nostalgi också gett en äkthet och en hållfasthet som visar sig i sin bästa form på vårsalongen och ger en konsistent och genomarbetad utställning.

En av mina favoriter i utställningen är videoverket The Plan av Toby Lynas. Verket visar en man som på franska pratar framför kameran. Undertexten talar med mig som utifrån verket och får mig att undra vad det är jag ser mer än att förklara vad mannen faktiskt talar om. Texten ger mig olika alternativ om vem mannen  är, om ljudet jag hör faktiskt är hans röst och ifrågasätter om det är texten , filmen eller ljudet som är den bärande delen i verket. Är någon del mer fast än den andra?

                                                                  "The plan" av Toby Lynas

Lisa Palms Maskinens poesi  består av  fyra rådjurstassar fastsatta på stänger i ett maskinellt system. När man som betraktare går fram och vevar igång verket rör sig tassarna och får det imaginära djuret att gå. I samma tema går Kristoffer Palmgrens Inte ända fram, en trött päls av något sorts mårddjur med en nytt robotiserat innanmäte. Palmgren säger själv att verket spelar på ”…liv och tanken på liv. Om något som har gått ur tiden kan få en ny form av energi i ett annat sammanhang som de kanske inte var menade att finnas i.”

"Maskinens poesi" av Lisa Palm                                        "Inte ända fram" av Kristoffer Palmgren

Det jag tar med mig från Liljevalch är en känsla av att vilja hålla fast i det jag har upplevt och det jag vet finns. Att hålla fast det eller rent av reproducera det så att det inte ska försvinna. Även om vi en dag kommer kunna välja bort delar ur i vår historia likt en Eternal Sunshine- procedur, eller om vår tidslinje på Facebook förstörs i nya buggar kommer händelser fortfarande ha hänt och jag vill ha de fysiska bevisen. På samma sätt som årets konstnärer tycks ha säkrat sina minnen och erfarenheter i en uppsjö tekniker och material tar jag en broschyr och skriver en recension för att bekräfta att jag har varit där över huvud taget. Och igår är mer nu än det någonsin har varit.