Gamla bloggare

En sak jag älskar i bloggvärlden är att leta upp nu framgångsrika personers tidigaste  bloggar eller blogginlägg som ofta ligger och dräller bakom någon gammal domän eller långt bak i nuvarande bloggs historik.

Jag gillar att se deras tidiga fel, deras risiga texter och höra om deras ganska trista vardag. Inte direkt för någon sorts skadeglädje utan för att få veta att de är riktiga människor som har börjat lite skakigt som de flesta gör. Jag tycker om att se hur de har utvecklats, hur kommentarerna ökar eftersom och följa hela resan från nüll till nu. Här är några exempel:

 

Underbaraclara

Blondinbella

 Alex Schulman




Min personliga favorit just nu är Nöjesguidens chefredaktör Margret Atladottir. Så rastlöst tom och hetsig. Jag älskar det! Den känns så tonårig <3

Marget Atladottir

Olja på duk, Olja på fat – Om Bukowskis roll i Lundinaffären

2007 köptes Bukowskis upp av företagarfamiljen Lundin, samma Lundin som äger Lundin Petroleum. VD för Bukowskis är Michael Storåker, tidigare delägare i reklambyrån McCann, varumärkesstrateg för lanseringen av ”Nya Moderaterna” samt tidigare sakkunnig åt Carl Bildt. Bukowskis gör just nu ett samarbete med Tensta konsthall och jag tycker att det kommer lite för lägligt för att inte se det som ett sätt att från Storåkers sida rädda sitt eget och kanske lite av företagets skinn.

Bukowskis handlar generellt med dyr konst på andrahandsmarknaden, tjänar mycket pengar på detta och har ett klientel bestående av främst affärsmän och privata, välbärgade handlare. Att de helt plötsligt vill ge pengar till ny ung konst med kritisk, politisk och multikulturell prägel känns inte som ett naturligt steg för företaget att ta. Det vill säga, om det inte var så att familjen Lundin var i blåsväder för vad de gör med exakt de människorna som Tensta konsthall ofta har valt att lyfta fram och stödja.

Tensta konsthall gör ett fantastiskt jobb, är i min mening den bästa och mest engagerade samtidskonsthallen i Sverige just nu och gör så mycket mer än bara konst. Konsthallen har tagit till sig sin multikulturella omgivning, inkorporerat den i sin verksamhet och lär ut den i skolor, de visar konst från hela världen och de gör den möjlig att se och förstå för alla. Men när man klickar på knappen för att kunna få hemsidan översatt till somaliska fastnar det fina i halsen och jag ser framför mig de somalier och etiopier som har fått betala för utställningen jag läser om.

All kultur har för lite pengar och jag klandrar inte Tensta konsthall för att vilja göra samarbeten som kan generera lite mer men det görs lite för mycket enligt Lundinska spelregler. Svensk kultur håller i nuläget på att gräva sin grav i självfinansierande, stora bolag köper eller ”hjälper” mindre i en allt större skala. Helt plötsligt så står den där, Tensta konsthall som för mig har symboliserat hoppet i en ny svensk konsttradition, finansierad av det folkmord, förtryck och den korruption som personerna som är deras kanske viktigaste målgrupp flydde ifrån. Storåker blir klappad på axeln för nya och positiva idéer för verksamheten och vore det skött på någon annat sätt så skulle jag också tycka att det vore jättebra. Men gynnar ändamålen medlem i det här fallet? Jag tror inte riktigt det.

Imorgon Lördag 28:e Januari har Tensta konsthall ett symposium på Tensta Träff kl. 14.00 om Contemporary Art and it’s Comercial Markets. Jag är kluven ifall jag ska gå eller ej, de har bjudit in många intressanta deltagare i alla fall.

Man kan läsa mer på Tensta konsthalls hemsida.

Vill man läsa mer om familjen Lundin och dess oljeaffärer har jag hört att det här är en bra bok. Affärer i blod och olja. Har inte läst den själv än.

Människor att bara skita i?

Jag tror inte på att det finns onda eller goda människor och jag är övertygad om att alla människor som på ett eller annat sätt känner ett behov av att trycka ner andra inte kan må så jäkla bra i sig själva. Jag tycker synd om personen som gör så men jag frågar min hur mycket skit man ska godta från någon pga ömklig förståelse?
Det finns en tjej jag har råkat på i olika skeden i livet, vi gick i samma klass som barn och jag gillade henne inte då. Hon var elak och sniken och var något dåligt för henne såg hon till att de runt omkring henne fick det lika dåligt eller sämre. Oavsätt om de var hennes vänner eller ej.

I gymnasiet hamnade vi i samma klass igen, efter ett antal år. Jag tyckte att hon var i stort sätt likadan, tittade snett på folk hon inte gillade, pratade högt om hur knäppa eller ofräscha de som inte passade mallen var och hade alltid ett ansiktsyttryck som sa att hon tyckte att hon var så mycket mer än alla andra. Men jag tyckte att hon i vissa situationer och samtal framstod som ganska ödmjuk och kanske lite skör vilket gjorde att hon växte lite i mina ögon.

Nu har vi hamnat i samma korridorer för vår utbildning. Jag har sökt ögonkontakt i korridorerna, tänkte heja när hon ser mig och fått lite dåligt samvete att jag inte bara har gått fram och ba’ ”A men HEJ!” som jag tycker man kan göra om folk är svenne-blyga. Men idag var det uppenbart att hon inte har missat mig, jag är ignorerad och jag förstår inte varför.

Då visar det sig. Hon har exakt samma överlägsna blick mot alla runt i kring henne, hon överröstar medvetet alla i hela korridoren när hon pratar och säger; fyfan vad jag hatar tjocka människor. De är så jävla skabbiga, varför får de ens  finnas.” Och några som hon maktbalanserar för tillfället skrattar lite. Har inget hänt sedan gymnasiet? Eller första klass för den delen?

Det var säkert flera i lokalen som tog åt sig, och det vet hon, det var meningen, det märktes. Jag är inte tjock men större än henne, och jag tog åt mig. Hon är inte ett dugg bättre än barnet jag kände. Kanske värre eftersom jag tror att hon är vuxen nog att förbli såhär nu. Vad gör man med sånna här människor? På riktigt, jag undrar?

Jag tänker i alla fall inte försöka heja igen.

Ödesnät

 

Jag kollar på en serie just nu där det finns en karaktär som kan skruva tillbaka tiden och gå och göra om saker som blivit dåliga, med vissa konsekvenser såklart. Ett ganska uttjatat ämne och som oftast så håller det inte hela vägen i serien men jag tycker ändå att det är ett intressant fenomen. Jag tycker om idén om att väldigt små händelser kan göra stora förändringar.
 

Jag tänker på människor som har blivit försenade i en taxi och missat sitt plan, som sedan störtade. Gånger man osugen har blivit medtvingad på fest och där kanske hittat sin livsparter, små val som man har gjort som har gett en alla erfarenheter man kommer att behöva längre fram.
 

Jag tänker mig det som ett komplext nät, att mitt liv inte är utstakat men att allt hänger ihop och beroende på de val jag gör, medvetet eller omedvetet, kommer jag röra mig i olika led i det här nätet. Jag är osäker på om jag tycker att det en läskig eller betryggande tanke men jag tror på det senare. Hur jag än gör kommer jag fortfarande vara i nätet och jag kommer fortsätta kunna röra mig över det. Det här tankesättet får mig också att lättare acceptera allt som man tycker är dåligt. Det som inte dödar härdar är ett slitet uttryck och det stämmer inte alltid men det har sin poäng.
 

Jag hade en del problem som barn som jag kan känna mig lite bitter över ibland samtidigt vet jag att jag inte skulle vara samma person idag om det inte hade blivit precis så. Många val jag har gjort och senare ångrat har också visat sig bli bra i efterhand och skulle jag kunna ändra dem men med det missa något av det jag har idag skulle jag inte göra det.
 

Vissa skulle nog hävda att mitt ”nät” är lite samma tro som de som tror på ödet har. Men jag tror inte på ödet. Ödet för mig menas att man tror på att det finns en plan för hur saker ska bli och att saker som skulle störa den planen ”ändras” av olika oväntade aspekter. Jag är övertygad om att jag bestämmer mitt öde men att något alltid planerar min väg långsiktigt beroende på vilka val jag gör efter vägen.
 

Vad tror du på?